I en tid där digital teknik dominerar marknaden kan man fråga sig: Varför väljer någon fortfarande att fotografera med analog film? Svaret ligger i mer än bara teknik, det handlar om upplevelse och känsla.
Den analoga processen är också något fysiskt, där man medvetet begränsas av filmrullens längd. Det finns en eftertanke i varje bild, en kontrast till den ögonblickliga feedbacken från det digitala. Många upplever att denna begränsning leder till en djupare närvaro och att det blir mycket roligare att fota.
Ekonomiskt sett, ja, analog film kan upplevas som dyr. Kulturvärdet och hantverket bakom varje bild är dock svårt att mäta i pengar. En filmrulle kan kosta olika beroende på märke och kvalitet, men det är inte alltid det viktiga. När det gäller 120-film i jämförelse med 135-film handlar valet snarare om format och stil än kostnad.
Estetiken hos analog film har också sin charm. Många uppskattar det unika kornet som en högre ISO-film, som 400, erbjuder jämfört med en 200-film. Valet mellan dessa beror på ljusförhållanden och motiv.
För vissa finns det något i osäkerheten och det oväntade resultatet som förstärker känslan av autenticitet. Även om det finns nackdelar, som kostnad för framkallning och begränsat antal exponeringar, kan dessa väga lätt jämfört med den glädje varje färdig bild ger.
Kodak Gold och andra klassiska filmmärken fortsätter att tillverkas och erbjuder därigenom en bro till historien i vår digitala värld. Detta visar att det analoga fortfarande har en plats, där det inte bara är det perfekta utan också det oväntade och ofullkomliga som fascinerar.
I slutändan handlar det kanske inte bara om bilderna, utan om hela processen och den reflektion det ger. Analog fotografering bjuder på en omfamning av det oförutsägbara och en påminnelse om tålamodets värde, något som fortfarande resonerar starkt idag.
